Året var 2011 då jag skrev här sist. Bloggen var mörkare och hette In the Head of a Screamtalker. Jag var yngre, argare och jag trodde att jag hade bestämt mig för att inte skaffa barn. Jag hade tre jobb samtidigt som jag gick forskarutbildningen i musikvetenskap i Stockholm. Sen kom den där smällen. Jag rusade i 240 km/h in i kaklet så att blodet stänkte. Heltidssjukskriven i fyra månader. Reste mig på nio och borstade av byxorna för att sedan köra på i samma tempo igen. Jag hade reducerat yrkesrollerna till bara tre istället för fyra. Forskarutbildningen fick sparken. Bra val tyckte jag. Jag startade ändå på 100 % för att sedan öka farten mer och mer för varje månad. Jag var uppe i 240 km/h. Igen. Jag rusade genom livet som jagad av Satan själv.
Men det var inte Satan som jagade mig. Det var ett tungt jävla bagage från min barndom. Den alkoholiserade fadern som sade att jag inte räckte till. Orden. Slagen. Besvikelsen. Otryggheten. Tvivlet. Rädslan. Hatet. Avskyn. Ångesten. Allt sammanpackat till en förjävlig massa som skrämde livet ur mina sista positiva känslor. Jag tog avstånd från mig själv och mitt förflutna. Förnekade känslor, kvävde sorgen. Till slut hann allt ikapp mig. Jag satt fast. Denna gång kunde jag inte resa mig upp på nio. När räkningen kom till tio låg jag fortfarande kvar i ringhörnan. Blåslagen av mina livsval som kom till följd av min vilja att fly.
Den är obeskrivbar, känslan av att tappa greppet totalt. Jag trodde jag skulle behöva sitta inspärrad resten av mitt liv. Jag gav inte upp, även om jag var nära många gånger. Jag sökte hjälp och fick den, på öppenvårdspsykiatrin i Falun. Jag där mötte jag Gunilla. Med hennes hjälp gjorde jag en utredning. Skenande Posttraumatiskt stressyndrom blev diagnosen. Jag blev livrädd. Skulle jag vara psyksjuk nu resten av livet? Gunilla förklarade att PTSD var ett tillstånd och inte en sjukdom. Jag skulle bli helt återställd. "Men återställd ska du inte bli. Du ska bli omställd. Som en nyinstallation ungefär", sa Gunilla. Hon empatiserade med mig, men hon tyckte inte synd om mig.
Hon behandlade mig inte som en skärva av en människa. Hon sa "Jennie. Du är inte ångest. Du är en människa som har ångest ibland. Men du är så mycket mer." Det var starten på det tuffaste jobbet jag någonsin gjort - att acceptera min barndom. Att lära mig skilja på pappa och alkoholisten. Lära mig förlåtelse och framför allt att vara mjuk och snäll mot mig själv, även när självhatet är den enklaste vägen att gå för att få stopp på ångesten.
Jag fann källan till min outtröttliga bekräftelsejakt, mina höga krav på mig själv och min inre oro. Jag slet som ett djur med självacceptans och validering. Det räcker inte att bara göra det en gång i veckan hos terapeuten. Detta lär du göra varje dag, även hemma. "En sak i taget, långsamt. Du är inte dina prestationer. Acceptera dina begränsningar och kliv av bekräftelsejakten. Du är så förbannat jävla bra som du är, oavsett om du sjunger perfekt eller surt". All denna förändring i tankesättet skapade först ångest. Jag grät, skrek, slog och sparkade. Till slut fann jag en ny väg. Den var full av rötter, lera och stenar. Svårframkomlig och oupplyst. Det är ändå den vägen jag vill välja, även om den är svårare att resa på. Den gamla vägen är uppkörd, asfalterad och bekväm. Men den förtärde mig. Därför vill jag välja att kämpa för det nya istället för att lida i det gamla.
Nu är mitt liv ett annat. PTSD-diagnosen är borta. Jag har ETT jobb på 75 %. En gång i månaden leder jag gospelkören GustAfro som ger så mycket positiv energi. Helt kravlöst och berusande härligt. Jag gör på sin höjd ett - två sångjobb PER ÅR. Jag har lärt mig att säga "Nej" utan vidare förklaring till varför jag inte säger "ja". Framför allt har jag lärt mig att vara tillräckligt bra. Att acceptera den mänskliga faktorn som något fint, inte som brist som sänker mitt människovärde.
Jag kämpar fortfarande med vissa saker och jag hälsar på Gunilla när det behövs, men för första gången i mitt liv vågar jag känna mig stundtals fridfull. Missförstå mig inte, jag är fortfarande ursinnig på patriarkatet och på de orättvisor som kommer i dess kölvatten, men jag kan välja mina matcher och jag är inte en längre en arg person - Jag är en person som ibland blir arg på sexism, rasism, kapitalism och våld.
I allt detta kom också en annan känsla som påverkar mitt liv som det ser ut idag. Jag fick en svallande längtan efter att få bli förälder. Jag tror att längtan kom genom min ökade självkänsla och livserfarenhet. Så nu sitter jag här och väntar barn - tvillingar till och med! Hur det går och hur mina tankar ser ut inför föräldraskapet kommer jag skriva om framöver med oregelbundna mellanrum. Random helt enkelt.
Until then - live long and prosper
//Tiderman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar