Victorias graviditet är inte hennes

Först och främst: Grattis ni två helt vanliga människor till graviditeten. Jag hoppas innerligt att det är ert val och att ni själva kommer styra detta så gott det går.

Hela jävla mediahavet stormar med monarkins vindar just nu. Victoria är gravid. Hon strålar tydligen av lycka och pressen gottar sig i bilder på hennes leende framför Daniels skygga karaktär. Nu äntligen har det avlats på stoet.

För det är det hon är. Ett avelssto. Victoria hade knappast något val. Det var bara att gifta sig och skaffa barn. Något annat var otänkbart. Hennes bröllop var inte mer hennes än hela svenska folkets. Likaså är det med hennes graviditet. Det pratas om att detta ska göra monarkin mer populär. Som om det vore någon jävla modefluga. Just nu är monarkin inne bara för att Victoria befinner sig i kvinnans mest autonoma tillstånd.

Kvällstidningarna publicerar motbjudande bilder på hur Victorias och Daniels barn kan komma att se ut. Fantombilder på en bebis får massor av gillande kommentarer från "det svenska folket" som enligt Aftonbladet öser gratulationer till kronprinsessparet. Viktiga människor måste skicka offentliga gratulationer. "Se och Hör" har paradnummer till det lilla adliga embryot.

Det är verkligen motbjudande hur Victorias kropp blir tagen från henne. Det är inte hennes graviditet, det är allas. Den ska kommenteras av allt och alla. Expertpaneler ska sitta i TV4´s mysmorgon och diskutera hur detta "förändrar Sverige."

Jag tycker att det är perverst hur man värdesätter ett embryo på det här sättet. Därför behandlas Victorias graviditet som ett PR-trick för monarkin istället för vad det egentligen är: två människors lycka i att bli föräldrar. Jag tycker verkligen synd om Victoria och Daniel i allt detta. De kommer att jagas besinningslöst genom detta. Skvallerpressen kommer slåss för den första bilden på barnet och det kommer vara söndertuggat av media innan det ens är fött.

Lika synd är det om den kommande monarken. Barnet kommer att födas rätt in i ofrihet. Så länge man ärver titeln som statschef finns det inget annat karriärsval för det här barnet. Precis som det var för Victoria när hon föddes. Det är verkligen bedrövligt att detta barn inte kommer få bestämma över sitt eget liv. Det kommer inte få skapa sina egna vägar eller välja sina egna intressen.

"Mamma, jag vill helst av allt spela gitarr i ett rockband!"
"Nej, du har mediaträning i eftermiddag sen ska vi på middag hos von Babianarsel och fira demokratins förfall."

Svälten kan inte endast skyllas på torkan

Vi är många som just nu skänker pengar för att rädda människoliven på Afrikas horn. Mängder av barn dör varje dag av svält. Andra barn förlorar sina föräldrar i AIDS eller någon annan sjukdom som trasar sönder familjer. Många skyller på torkan. Det har varit extrem torka länge i Somalia nu. Men är det inte lite väl enkelt att skylla orättvisorna på naturkrafterna när Somalias folk inte hade människovärde ens innan torkan bröt ut?

Det är lätt att förstå att Somalia är ett trasigt land bara man tar till sig lite av det som skett innan 2011.

Somalia är ett land där maktvakuum råder. Det är ett land som blivit plundrat och utnyttjat genom historien. Under 1800-talet uppmärksammades området, som nu kallas Somalia, för sina naturresurser av Storbritannien som självklart bestämde sig för att ockupera landet. Från och med 1880 var de norra delarna av Afrikas horn ett brittiskt protektorat som kallades Brittiska Somaliland. Italien gjorde anspråk på de södra regionerna och kallade de passande nog för Italienska Somaliland. Senare satsade Mussolinis trupper på att kolonialisera både Etiopien och Somaliland. Under andra världskriget ockuperade istället Britterna hela Somaliland, även de italienska delarna.

Inte förrän 1960 stod Somalia "fritt" från Storbritannien och Italien. Inre strider stod förstås på tur när britternas och italienarnas makt drogs tillbaka. Presidenter byttes ut och under inflytande av Sovjetunionen var landet styrt av ett högsta revolutionsråd fram till slutet av 70-talet. Ingen demokrati, ingen frihet. Fattigdomen var påtaglig och folk dog som flugor utanför de välbärgade områdena där makten göddes av ojämlikhet.

Efter störtandet av revolutionärerna går Somalia in i ett nytt maktvakuum. Flertalet klaner gör anspråk på att få självständiga republiker inom Somalias gränser. 1992 landstiger amerikanska flottan för att skapa ordning i landet. Det blev förstås ingen ordning utan snarare en upptrappad konflikt som ledde till att hundratals somalier miste livet. Man räknar med att ca. 20 amerikaner avled i striderna. Efter detta drog sig USA tillbaka. FN lämnade kvar trupper för att stabilisera läget, men de lämnade också Somalia efter blodiga dåd.

Det har gjorts många försök att etablera en stark maktfaktor i Somalia under modern tid. De islamistiska grupperna lyckades bäst och 2006 inrättades sharialagar i landet. Shariadomstolarna skapade en egen milis. Denna kontrollerade landet med järnhand men även denna störtades. En ny milis skapades. Även denna styrd av shariadomstolarna. Styrkor som ville ha en annan regeringsform utmanade milisen 2006 med stöd av Etiopien som i sin tur stöddes av USA. Detta skapade nya konflikter eftersom FN´s enda arabiska medlemsland Quatar ville att utrikes styrkor skulle lämna Somalia. Afrikanska Unionen och Arabförbundet stödde denna vilja, varpå USA delade ut en flygattack på de islamistiska grupperna i Somalia år 2007. De försvagades men finns fortfarande kvar i Somalia för att göra anspråk på makt. Läget idag är oerhört instabilt och landet är inte centrerat kring ett demokratiskt regeringsväsen. Det råder kaos. Brottsligheten är enorm och likaså dödligheten band de fattiga.

Freedom House rankar Somalia som ett av världens minst fria länder.

Somalia är ett av de länder i världen där det ofta förekommer piratattacker till följd av extrem fattigdom och ett bristande rättsväsen.

Somalias utlandsskuld är 2 750 443 000 US Dollar.

73,5 % av befolkningen räknas in under levnadsstandarden: Fattigdom.

69,90 % av barnen är i arbete.

9 % har tillgång till rent vatten på landsbygden.

Det är jävligt enkelt att se varför Somalias fattiga befolkning dör av svält och sjukdom. De gör de ständigt, men just nu har det eskalerat till följd av torkan. De har tack vare sin levnadsstandard ingen chans att klara sig från sådana påfrestningar. Det är också då vi märker det eftersom vi får bilder kastade i ansiktet på oss i Aftonbladet. Men som sagt: detta händer hela tiden i det här landet. Tack vare en historia och en nutid av plundring, krig, utnyttjande, brott mot mänskliga rättigheter och maktobalans har inte de fattiga en chans att värja sig mot torka och uteblivna skördar.

Ska vi hjälpa Somalia i längden räcker det inte bara med att skänka pengar i en sådan vidrig kris som pågår just nu. Vi måste ständigt ifrågasätta det system som gör att fattiga människor stannar i fattigdom. Vi måste ALLTID stödja de som behöver hjälp.

När man känner till Somalias historia förstår man att det inte är konstigt att den fattiga befolkningen dör. Däremot tycker man att det är konstigt att inte mer görs HELA TIDEN. De som verkligen kan göra stordåd gör ingenting. Det ska vi ha klart för oss. Noppe von Babianarsel kommer inte skänka stora summor pengar trots att han sitter på en förmögenhet som skulle rädda livet på många barn. De som sitter på makt kommer inte heller lämna ifrån sig den för att jämnt fördela makt och kapital. Så länge människor är berusade av makt och besudlade av korruption lär vi fortsätta se sådant lidande som vi idag ser i Somalia. (Och på många andra platser i världen.)

Det är verkligen förjävligt att fattiga människors liv inte är värt ett skit i jämförelse med makt och pengar.

Profit over people.

VIDRIGT.

Tack och lov för min icke-normativa uppfostran

Jag är ett vuxet barn till en alkoholist. Det är så man brukar säga. "Ett vuxet barn". Det är för att man har blivit berövad hela sin barndom. Utan föräldrakärlek måste man växa upp tidigt och börja ta ansvar för sig själv trots sin ringa ålder. Tack vare överlevnadsinstinkten tvingas man till ett vuxet tillstånd mot sin vilja. Det är enda sättet att klara av den miljö man befinner sig i. Vad är ett barn som befinner sig mitt i ett krig? Fullständigt försvarslöst. Därför måste man låtsas som att man är vuxen. Eftersom det inre barnet dras bort likt ett gammalt plåster, är inte övergången mellan barndomen och vuxenlivet naturlig. Därför finns det alltid ett litet plågat barn kvar i oss som vuxit upp i nära relation med ett alkoholmissbruk. Man är vuxen och barn på samma gång. Ett mycket komplicerat tillstånd.

Stackars mig?

Under hela min högstadietid var jag martyr. "Varför jag?" Jag satte på mig offerkoftan och även om dess tyg var stickigt och storleken för liten, var det ändå samma jävla kofta jag dagligen satte på mig. Efter denna fas kommer självhatet som ett brev på posten. Eftersom ingen någonsin kunde svara på frågan "Varför är just min pappa alkoholist?" Hittade jag på ett eget svar. Det var mitt fel förstås. Fast i självdestruktivitet kippade jag efter andan under år långa som en hel livstid. Jag försökte likt en guldjägare vaska fram guldklimpar i tillvaron. Jag hade ingen tur på den fronten. Allt var nattsvart. År efter att jag sagt upp kontakten med pappa sökte jag fortfarande efter några positiva effekter av min barndom. Det dröjde jävligt länge innan jag fann några. Det har jag faktiskt gjort nu.

Man kan inte för alltid vara ett offer. Jag kan inte alltid skylla på pappas sjukdom när ångesten knackar på dörren. Det finns många problem av idag som inte alls kan kopplas samman med min roll som vuxet barn. Många tror att min feministiska agenda beror på min besvikelse över pappas agerande under alla år. Men den agendan kom senare. Det är mycket ignorant att tro att jag avskyr kvinnors systematiska underordning tack vare att jag inandats pappas alkoholångor under mina ungdomsår. Det är att bedöma det hela utifrån naivitet och total intellektuell solförmörkelse.

Det positiva i allt detta är att jag fått en icke-normativ uppfostran. Jag har inte fostrats in i könsfällorna med hjälp av mina föräldrars totalt okritiska förhållningssätt till makt och kön. Vi människor gör kön genom att härma andra som man ser är begripliga i social interaktion. Detta såg jag sällan. Det fanns ingenting för mig att härma. Jag såg ingen inspiratör på det här planet. Jag må ha levt utanför den grupp människor som var populära i den lilla håla jag är ursprungen ur, men jag är så jävla glad att jag inte fastnade i den sortens gruppdynamik där man ska jaga ständig bekräftelse och innanförskap på bekostnad av den individuella utvecklingen; intellektuell, existentiell och emotionell.

Trots all jävla skit jag har i bagaget som vuxet barn, har min dysfunktionella uppväxt och uteblivna könsuppfostran också gjort att jag ramlade av vagnen vars färd gick till Normative Femininity City. Tänk vad härligt det är att inte registrera hur andra gör för att sedan kunna efterleva alla sociala regler och koder. Även om jag fortfarande sitter fast i en elektronisk fotboja vilken endast min pappa kan inaktivera, är jag ändå till stor del befriad från de bojor som normsystemet sätter kring människolivens handleder.

Som en klok kvinna en gång skrev:
"Jag står hellre utanför hierarkin, än är begravd i botten av den"

Tack för den pappa.

Att knulla eller bli knullad

Kvinnokroppen är vansinnigt sexualiserad. Kanske är det inom detta område som feminismen har sitt stora nederlag. Man har ännu inte lyckats göra kvinnans kropp till hennes egen. Den är istället allas att använda till vad som helst. Främst att påvisa för vad den är till: reproduktion och öppenhet för penis insertion. Detta är väldigt tydligt i de flesta reklamkampanjer där det ska visas mycket kropp och hud. På bilden ser vi en kvinna som gör reklam för Calvin Kleins underkläder. Kroppen är inoljad och benen är särade. Den är tillgänglig för diverse aktiviteter. Kvinnan själv tittar bort. Munnen är öppen. Detta är en symbol för sexuell tillgänglighet. Hon utstrålar inte styrka och framåtanda. Hon utstrålar istället att hennes kropp är till för att ägas och definieras av en fallocentrisk samhällsordning.

Knulla mig.


David Beckham eftersträvar den hegemoniska maskuliniteten. Hans kropp framhålls också i denna reklamkampanj, men på ett helt annat sätt än kvinnans kropp i reklamkampanjen ovan. Kroppen står i fokus, men det utstrålar fysisk styrka och han har en intensiv blick som ger tecken på att han kan äga och kontrollera hela världen. En säkerhet som man sällan ser hos kvinnor i liknande reklamkampanjer. Det är också i detta hierarkin blir tydlig. Kvinnan tillåter sig bli ägd, medan mannen visar att det är han som ska iscensätta detta ägande. Direkt hamnar vi i en könsmaktsordning som inte borde existera i ett modernt och upplyst samhälle.

Jag ska knulla dig.


Sex säljer säger man. Det man menar med detta, är inte att jämställt sex säljer. Det som säljer är en sexualisering av kvinnokroppen där den är till för allas tillfredsställelse. Det som säljer är en kvinnokropp som är tillgänglig för hela världens pubertala lust. Dessutom är det så att kvinnokroppen faktiskt utnyttjas allt mer. Detta går inte tillbaka. Det är bara att slå på MTV för att se en kakafoni av sexualisering av kvinnors kroppar. Hennes värde kan därför inte trancendera. Det är fast nedanför naveln. På den sista bilden blir det jag argumenterat för här extra tydligt. Detta är ett framstående exempel på hur kroppar framställs olika beroende på om kroppen är socialt överenskommen som manlig eller kvinnlig.

Det är en jävla skillnad på att utstråla att man vill bli knullad, än att utstråla att man vill vara den som knullar.

Måste man vara ung för att få vara arg?

Punkbandet Strebers har gjort en låt som heter "Ung och arg". Titeln anger en naturlig kombination. Punkrock och andra genrer med revolttema har ett tydligt ungdomligt narrativ. Så har också protester mot det vi utsätts för dagligen. Vansinniga sångare med ilskna gitarrer tilltalar främst unga, arga män. Flickor har rättats in i ledet redan på förkolan. I ungdomsåren gör de kanske revolt mot föräldrarna, men aldrig mot den trångsynta strukturen. Man ska vara snäll som tjej.

GLÖM INTE DET FÖR FAN, DIN LESBIAN!

Nej, revolt är männens sfär. De unga männens sfär. När Sex Pistols spelade på Peace&Love tyckte man att det var bisarrt med gamla farbröder som försökte sticka kniven i etablissemanget. Det blir så fel i våra ögon. När man har kommit över 35 fyllda, är det dags att lägga sig ner och underkasta sig. Revolten bleknar i samma takt som ungdomen försvinner. De arga rynkorna i pannan förvandlas till en slätstruken tillvaro.

Precis som Johnny Rotten tycker jag att det är skitsnack att man inte kan vara upprörd över skitsystemet när man lämnat ung-och-arg-åldern. Men detta är inte accepterat beteende varken utifrån ålder eller kön.

Give up already

Hur orkar hon hålla på?

Kan hon inte bara bli normal nångång? Lugna ner sig och visa att hon lyder under normen som de flesta andra?

DUKTIG FLICKA

Det är livsfarligt att kritisera systemet när man själv ingår i det. Att kritisera det, är som att kritisera det som gör att man får lön, att man kan åka bil och att man helt enkelt kan leva ett drägligt liv. Men så är vi där igen: Jag är inte egoist. Det spelar ingen roll hur jävla bra jag har det om dagarna i min trevliga lägenhet i en av Faluns finaste stadsdelar, drickandes dyrt vin med ögonen inställda på nästa resa. Trots att det är systemet som gör att jag kan leva så, är det ändå en vidrig plats att befinna sig i när man tittar på min plats i strukturen.

LILLA FLICKA

Det spelar ingen roll hur gammal jag blir eller vilket yrke jag har. Jag kommer alltid att vara ung och arg till sinnet. Det finns fan mer att vara förbannad på nu ute i samhället än när jag var ung eftersom hela den globaliserade världen är besudlad av kapitalismens stinkande ångor. Det ser jag varje dag. Kanske är min medvetenhet större nu, vilket gör att jag ser mer än jag gjorde då. Oavsett tänker jag aldrig ställa mig i ledet bara för att jag snart fyller 30. Hur mycket normpoliserna än skriker åt mig i megafon att jag bör "settle down". Jag hoppas att jag som pensionär fortfarande demonstrerar och är feministisk aktivist.

Som Mikael Wiehe sa:

Aldrig bli som ni.

Fotbollshuliganism

Så har det hänt igen. En målvakt får hörseln skadad efter att ha fått en smällare i huvudet. En ung man rusar sedan in på planen för att ge sig på samma målvakt fysiskt. Han säger själv att han var förbannad. Detta var han tvungen att få utlopp för genom våld. Han tycker att det var en bra idé att springa in på planen och spela tuff inför polarna. Det som ligger bakom detta är är inte bara för slappa regler och sömndruckna politiska åtgärder. Det som ligger bakom är alkohol och hegemonisk maskulinitet.

Simon Bank på Aftonbladet tror att han har gjort en skarpsynt analys av detta. Han tror att man kan stävja sådant med hjälp av hårdare regler. Han skriver att fotbollshuliganerna gör sådant för att de kan. Det är nog att grovt förenkla problematiken som ligger bakom denna våldsyttring.

Kanske är reglerna för slappa och straffen pinsamt veka, men detta har att göra med ett djupt rotat samhällsproblem som kommer ut normer för maskulinitet i vilka våld och aggressivitet ingår. Genom att i det offentliga rummet utöva våld, kan fotbollshuliganerna hylla maskuliniteten i ett kraftfullt forum. Sen är det en förstås en sak till som spelar in: alkohol.

Det kan man ge sig fan på att det ska supas så det står härliga till när man firar under en fotbollsfest. Armen i vinkeln pojkar, för nu jävlar är det derby! En alkoholstinn, osäker man som vill spänna musklerna genom att visa på att han är slav under en marginaliserande könsnorm har inga problem med att utöva våld för att kanalisera ilska och frustration.

Att endast skärpa straffen för sådana här handlingar, vore som att försöka plåstra om en person som har inre blödningar. Man måste gräva mycket djupare än så för att komma åt komplexiteten i den här problematiken. Det spelar ingen roll hur mycket man straffar de som brutit mot lagen om man inte kan komma åt anledningen till VARFÖR de ens VILL bryta mot lagen. Att man har långa fängelsestraff för diverse brott, har knappast fått kriminaliteten att minska. Kriminalitet är ett symptom på en allvarlig samhällssjukdom. Man måste jobba förebyggande och lågsiktigt för att råda bot på den. Det gör man inte nu.

Jag tycker innerligt synd om de som verkligen älskar fotboll. De som vill stå på läktaren för att hylla sitt favoritlag UTAN att bruka våld och supa ner sig som losers, får sitt stora intresse berövat av gorillorna som får för sig att det är tufft att slåss och häva i sig bärs.

När ska det komma till kraftansträngningar som avbryter den maskulina diskurs som präglar fotbollshuliganismen? Fram för Machofabriken och andra projekt. Ge dem stöd och hjälp att utföra sitt viktiga arbete. Hjälp dem hjälpa 18-åriga pojkar som blivit ilurade att de får större kuk av våld.

Få apropen att tystna. Nu.

Reflektioner efter Milano

Jag älskar Italien. Jag tror det har mycket att göra med mitt hysteriska intresse för opera, sydeuropeisk arkitektur och italiensk konst från renässansen och barocken. När jag var till Italien första gången, då Rom, var jag som ett barn på uppåttjack i dagarna fyra. Jag rusade runt staden och vältrade mig i kulturhistoria. Vi gick då 3 mil om dagen och jag hade 12 vattenblåsor på min högra fot.

Nu har jag nyss kommit hem från min andra italienresa. Den här gången Milano. Det var lite lugnare här. Jag hade till och med tid att sitta ner och äta. Milano inger en helt annan känsla än Rom. Milano är metro. Den är europeisk, modern och pulserande på ett helt annat sätt än huvudstaden. Här är det okej för två män att strosa över Piazza Duomo hand i hand. På många sätt känns Milano som en mer modern stad än Rom. I alla fall på ytan.

MEN. Precis som Rom är Milano väldigt präglad av Italiens katolska historia. Kyrkor finns överallt och det sitter ikonbilder på varje hus och i varje rum. Il Duomo slukar staden med sin väldiga kropp som en symbol över kyrkodomens makt. En kyrkodom som har gjort många människor till irrationella, undfallande imbeciller som totalt ignorerar att det mesta som står i Bibeln saknar vetenskaplig validitet.

Kvinnosynen är den samma som på medeltiden. I alla fall i stort sätt. Kvinnor är följeslagare och inget annat. Överallt går männen före kvinna och barn i gatans grupperingar. Kvinnor anses vara veka och svaga. Överallt blir man behandlad som en mindre vetande idiot. Man får inte bära sin egen väska, man får inte dra ut sin egen stol och man får absolut inte prata högt. När jag beställde öl blev jag tillfrågad om jag ville ha "the lady size" eller "man size". Jag tror jag spydde i min egen mun av förolämpning. Jag beställde så klart "the man size" och då såg man ner på sambon som inte hade tuktat sin flickvän tillräckligt så hon skulle ta en liten öl och hålla käften.

Jag blundade dock för vissa orättvisor ibland. Jag var ju tvungen. För jag njuter faktiskt av kyrkorummets estetik. Där finns så mycket vackert. Hur det än är har den katolska kyrkan alltid haft pengar (förvisso genom vidriga medel) att beställa konstverk av de mest framstående konstnärerna. Därför är kyrkorna fulla med underbara skulpturer, vackra målningar och hisnande arkitektur. Jag låter mig förföras av denna tillfredställande yta. Det ska jag erkänna. Jag tror inte att det alltid var ytligt för de konstnärer som skapade detta. Vissa trodde ju att de skapade för Gud. Vissa skapade för sitt levebröd. Vissa av lust för konsten. Men deras känsla, kan jag aldrig känna.

Det är ju förstås så, att även om konsten är skapad av en anledning jag inte vill kännas vid (till sagofigurer som exempelvis Gud) och med medel jag tycker är äckliga (hårt skattetryck på fattiga) är mötet mellan den och mig stimulerande på många olika sätt där och då. När objektet möter subjektet. Ett subjekt med en särskild kunskap, med särskilda föreställningar och med ett särskilt sammanhang. Jag tittar på konstverket, upplever det och funderar sedan på varför jag upplever det på just det sättet. Jag kommer alltid fram till att jag upplever det på ett särskilt sätt eftersom jag har kunskaper om skapandekontexten och att jag är präglad av den förväntade reaktionen. Min perception är knappast fri. Men jag njuter av den ändå.

Sen älskar jag Italien för att man framför Bach´s cellosonater i en galleria. För att man sjunger opera på gatan. För att man har bevarat så mycket av kulturhistoriskt värde. För att folk på gatan känner igen Turandot-motiven i min tatuerade högerarm. Och för att maten och vinet är fantastiskt.

Religionens förtryck av mänskliga sinnen, kvinnornas position och kapitalismens förtärande kraft finns trots allt över hela världen och det är lika vidrigt i Italien som det är i resten av världen.