Familjebildandet - Från apati till längtan

För bara tre år sedan trodde jag att jag nog aldrig skulle skaffa barn. Alla talade om en brinnande längtan som bara fanns där. En längtan efter att skapa och nära ett nytt liv. Det fanns absolut ingenting sådant hos mig. När jag tänkte på möjligheten att bli förälder var det antingen helt tomt, eller så kände jag en enorm ovilja. Tomheten kände jag när jag ensam satt och tänkte och kände efter. Oviljan kom när omgivningen pressade och tjatade.


"När ska ni skaffa barn då?"
"Nu är det väl dags att bilda familj?"
"Ska inte ni föröka er snart?"
"Nu är du ju i barnskaffaråldern!"
"Du kommer att ångra dig om du inte skaffar barn!"

Jag har nämligen alltid varit en person som bygger upp en enorm aversion mot allt som andra tycker att jag ska göra. Destå mer det tjatas, destå mindre vill jag göra något. Jag har alltid haft en sådan stark övertygelse att ingen annan ska, genom både synlig och osynlig press, få mig att förstå att jag borde göra något för att uppfylla normen om hur ett liv ska se ut (som kvinna) när en kommit upp i min ålder. För det är så, att i Sverige är vi oerhört måna om vilka livsval en människa har gjort när hen har uppnått en viss ålder. En ung kvinna i fertil ålder som inte är intresserad av att skaffa barn var för många oerhört provocerande. Jag ansågs vara både okvinnlig och omogen. En rabiat feminist som medvetet valde bort något fint bara för att jävlas. Så, när jag var mellan 25-30 år, var tjatet om barn olidligt. Så jag tryckte på paus-knappen och bad hela familjegrejen och alla som tjatade om den, att dra åt helvete.

Tjatet avtog och jag fick utrymme att andas. Jag tänkte inte särskilt mycket på barnfrågan. Inte alls faktiskt. Det var bara en total avsaknad av barnlängtan. Den fanns som inte i mig, därför var detta länge en icke-fråga för mig. Men så en dag fanns den bara där. Barnlängtan.

Det var under ett pass yoga. Eller efter ett pass yoga ska jag säga. Då en ligger i "död mans position" och bara filosoferar över allt och inget. Då hände det. "Jag vill nog ha barn". Eller inte "nog". Jag VILL ha barn. En enormt stark känsla som fick tårar att rulla. Jag trodde jag hade fått en psykos och frågade orolig min bästa vän om jag borde spärras in. Hon sa att det nog inte ansågs vara särskilt sjukt att vilja ha barn. Känslan blev starkare. Och starkare. Och starkare.

Som jag tidigare har berättat vill jag dock aldrig göra något för att andra gör det. Därför avvaktade vi ett bra tag innan vi satte fart med familjebildningen. Jag ville känna efter och ifrågasätta anledningarna till denna längtan. Var det inifrån den kom, eller kände jag mig trots allt pressad av yttre regler och normer?

Ingen tjatade längre på mig. De vågade nog inte. Jag kom fram till att denna längtan nog var på riktigt. Jag förstår att detta kan kännas onödigt komplicerat och överdrivet analytiskt för de flesta, men jag fungerar helt enkelt på det här viset. Jag vill inte kasta mig in i sådana livsavgörande beslut utan att vända ut och in på mig själv. Och visst var jag, och fortfarande är, rädd för det normativa. Är det en plats för mig verkligen? Men jag tänkte som tröst: det finns väl väldigt många olika sätt att leva familjeliv på.

Så vi bestämde oss för att köra på barnspåret. Och på första försöket blev jag gravid. Med något så ovanligt som enäggstvillingar. Min fina vän Daniel sa att jag åtminstone skaffar barn som en sann konstnär - kreativt och utmärkande. Så lite gick jag ifrån normen ändå - så skönt för den rabiata feministen som aldrig kan vara normal!

Fan, vad speciell jag är.

//Tiderman