söndag 2 augusti 2015

Missbruket och föräldraskapet

Jag har fått många reaktioner på mitt förra inlägg. Särskilt den del som handlade om min pappa som är sjuk. Han är alkoholist. Jag skrev att jag nu kunde skilja på min pappa och den han senare blev i sjukdomens svärta. Många undrar hur jag har kunnat förlåta någon som sårat och skadat mig så som han gjorde i 10 år. Detta är inte enkelt att förklara.

För pappas sjukdom är komplicerad. Han är missbrukare av alkohol, en substans som är romantiserad och upphöjd i vår kultur. Jag tror dock inte att det var det faktum att han söp som skadade mig mest. Det som ett litet barn saknar från en missbrukande förälder är närhet, trygghet, bekräftelse och kärlek. Dessa viktiga beståndsdelar i ett föräldraskap hade jag saknat oavsett om han missbrukade något annat. Hade pappa jagat kickar i sex, poker, social bekräftelsemani eller något annat, hade det förmodligen varit lila illa eftersom det också hade inneburit att han inte var där även när han i fysisk form faktiskt var det.

Självklart är det obehagligt för ett barn att uppleva sin förälder personlighetsförändrad, så som denne kan bli av alkohol, men om min pappas tankar och känslor hela tiden riktades åt något annat håll hade jag förmodligen upplevt att även det var obehagligt. Därför skyller jag inte på spriten, utan på pappas sjuksom som kommer ur en missbrukspersonlighet. Pappas missbruksproblematik grundades i att han hade svår ångest och ständigt sökte bekräftelse. Precis som mig, ville han bli bekräftad och accepterad av rätt personer. I hans fall var det fadern, precis som i mitt. För att stilla känslosvallet vände han sig till alkoholen. Han kände ett tvång att dricka för att överleva sitt inre mörker.

Tack vare att jag nu har mer kunskap om komplexiteten i missbruket, kan jag nu känna empati för honom istället för hat. Visst kan jag känna att han många gånger medvetet valde spriten framför familjen, men jag vet att det inte är så enkelt förklarat. Han är så sjuk, min pappa. Det är en stor sorg. Det gör mig ledsen. Men att sörja och vara ledsen är känslor som inte alls är lika destruktiva som att hata och vara arg. Jag kan känna mig så oerhört sorgsen när jag tänker på att pappas sjuksom gör att han inte kan finnas i mitt liv, även om han fortfarande lever. Han kommer inte kunna lära känna sina barnbarn eller se sina båda döttrar med stor kraft ta sig igenom livets utmaningar. Det är en sorg. Inte hat och ilska.

Jag vet också nu att min pappa älskar mig och min syster väldigt mycket. Det trodde jag inte som barn eftersom jag då upplevde att kriget mellan honom och flaskan var som en avgrund som bara gjorde att avståndet mellan honom och mig växte. Men hans kärlek till mig har aldrig sinat eller varit försvunnen. Det är bara det att det har funnits en mur mellan oss. Missbruket. Sjukdomen. Spriten. Anklagelser. Krav på förklaring. Äckel.

Jag har accepterat att situationen ser ut som det gör och det kan jag inte förändra. Allt jag kan göra är att balansera upp minnen av desperation, utsatthet och våld, med minnen av kärlek, omtanke och glädje. För ljusa minnen finns där, bakom spritångorna. Pappas hinderbanor. När jag fick lära mig köra moped. Pappas gemenskap med min häst Dante. Hans pannbiffar som alltid var lite råa i mitten. Favorittårtan med bananer och chokladpudding. Trampbåtarna på Öland. Allt detta minns jag med värme. Minnen jag vill behålla utan att de besudlas av sjukdom och förfall. För det är så jag kan minnas min verkliga pappa, innan missbruket tog över och förgiftade hans kropp och sinne.

Därför kan jag också förlåta och gå vidare. Pappa blir inte frisk för att jag är arg på honom. Inte heller kommer min barndom förändras om jag hatar honom. Kriget med mig själv som vuxen blev inte enklare för att jag förtvivlat riktade äckel och nedsättande ord mot honom. Jag kommer heller inte finna en sann gemenskap med min övriga familj genom att vi samlas kring ilska riktad mot honom. Faktum är att jag älskar min pappa som han egentligen är, den försvinnande personen bakom missbruket. Jag saknar honom och sörjer det faktum att han är så sjuk. Det betyder absolut inte att jag tycker att det är okej, det han utsatte oss för. Det är det inte. Det är totalt förkastligt och vedervärdigt. Men att släppa fram känslor av förståelse och förlåtelse riktat till personen som åts upp av alkoholismen, gör mitt vuxna liv bättre och det är det som är det som betyder något för mig här och nu.

// Tiderman

1 kommentar:

Marita sa...

Människa å vara modig, klok och stark.