Tack och lov för min icke-normativa uppfostran

Jag är ett vuxet barn till en alkoholist. Det är så man brukar säga. "Ett vuxet barn". Det är för att man har blivit berövad hela sin barndom. Utan föräldrakärlek måste man växa upp tidigt och börja ta ansvar för sig själv trots sin ringa ålder. Tack vare överlevnadsinstinkten tvingas man till ett vuxet tillstånd mot sin vilja. Det är enda sättet att klara av den miljö man befinner sig i. Vad är ett barn som befinner sig mitt i ett krig? Fullständigt försvarslöst. Därför måste man låtsas som att man är vuxen. Eftersom det inre barnet dras bort likt ett gammalt plåster, är inte övergången mellan barndomen och vuxenlivet naturlig. Därför finns det alltid ett litet plågat barn kvar i oss som vuxit upp i nära relation med ett alkoholmissbruk. Man är vuxen och barn på samma gång. Ett mycket komplicerat tillstånd.

Stackars mig?

Under hela min högstadietid var jag martyr. "Varför jag?" Jag satte på mig offerkoftan och även om dess tyg var stickigt och storleken för liten, var det ändå samma jävla kofta jag dagligen satte på mig. Efter denna fas kommer självhatet som ett brev på posten. Eftersom ingen någonsin kunde svara på frågan "Varför är just min pappa alkoholist?" Hittade jag på ett eget svar. Det var mitt fel förstås. Fast i självdestruktivitet kippade jag efter andan under år långa som en hel livstid. Jag försökte likt en guldjägare vaska fram guldklimpar i tillvaron. Jag hade ingen tur på den fronten. Allt var nattsvart. År efter att jag sagt upp kontakten med pappa sökte jag fortfarande efter några positiva effekter av min barndom. Det dröjde jävligt länge innan jag fann några. Det har jag faktiskt gjort nu.

Man kan inte för alltid vara ett offer. Jag kan inte alltid skylla på pappas sjukdom när ångesten knackar på dörren. Det finns många problem av idag som inte alls kan kopplas samman med min roll som vuxet barn. Många tror att min feministiska agenda beror på min besvikelse över pappas agerande under alla år. Men den agendan kom senare. Det är mycket ignorant att tro att jag avskyr kvinnors systematiska underordning tack vare att jag inandats pappas alkoholångor under mina ungdomsår. Det är att bedöma det hela utifrån naivitet och total intellektuell solförmörkelse.

Det positiva i allt detta är att jag fått en icke-normativ uppfostran. Jag har inte fostrats in i könsfällorna med hjälp av mina föräldrars totalt okritiska förhållningssätt till makt och kön. Vi människor gör kön genom att härma andra som man ser är begripliga i social interaktion. Detta såg jag sällan. Det fanns ingenting för mig att härma. Jag såg ingen inspiratör på det här planet. Jag må ha levt utanför den grupp människor som var populära i den lilla håla jag är ursprungen ur, men jag är så jävla glad att jag inte fastnade i den sortens gruppdynamik där man ska jaga ständig bekräftelse och innanförskap på bekostnad av den individuella utvecklingen; intellektuell, existentiell och emotionell.

Trots all jävla skit jag har i bagaget som vuxet barn, har min dysfunktionella uppväxt och uteblivna könsuppfostran också gjort att jag ramlade av vagnen vars färd gick till Normative Femininity City. Tänk vad härligt det är att inte registrera hur andra gör för att sedan kunna efterleva alla sociala regler och koder. Även om jag fortfarande sitter fast i en elektronisk fotboja vilken endast min pappa kan inaktivera, är jag ändå till stor del befriad från de bojor som normsystemet sätter kring människolivens handleder.

Som en klok kvinna en gång skrev:
"Jag står hellre utanför hierarkin, än är begravd i botten av den"

Tack för den pappa.