En kropp som inte finns

Barbiedockor tillhör favoritleksakerna bland de flesta unga flickor. De tycker om att borsta håret på dem och att ta på dem olika klädesplagg. Den lilla flickan lär sig tidigt att hon ska intressera sig för sådana saker. Hår och kläder. Barbiedockan berättar i tysthet om flickans framtid som kvinna i vårt samhälle. "Se på min kropp av plast. Se hur mina lår inte ens rör vid varandra. Se hur släta de är, helt befriade från celluliter och åderbrock. Se på mina smala armar och mina vackra händer. Händer som aldrig rört vid någonting som kan besudla dem med förhårdnader eller nedslitna naglar. Se på mina stora ögon som egentligen är för stora för mitt huvud. Se på mina fylliga läppar som alltid ler. Du vill se ut som mig. Du ska se ut som mig. Du ska vilja ha en kropp av plast. En kropp som inte finns."

För du är en prinsessa av glas.


När den lilla flickan kommer upp i tonåren ser hon "verkliga" kvinnor i "verkliga" tidningar. Verkliga tidningar som visar upp en fabricerad verklighet. En verklighet som inte finns. På bilderna ser hon framgångsrika kvinnor. Kvinnor som är kända. För vad? Det är inte intressant. Det som är intressant är hur vackra de är. Inte heller dessa kvinnors lår rör vid varandra. Deras bröst är uppblåsta och långt ifrån naturliga. Artificiellt hår smeker deras smala axlar. Läpparna är fyllda med låtsasvävnad för att skapa en perfekt plutmun. En plutmun som är redo att suga på det mesta. Detta är en kvinna som är eftertraktad. Sådant ska förstås eftersträvas. Åh, tänk om jag kunde se ut som henne?


På vissa bilder ser den unga flickan tydligt vad som är önskvärt när det gäller ansiktet. Inga porer. Inga orenheter. Bara len och ren hud. Hud som målats med puder och rouge. En hud som ser ut som en porslindockas. Munnen plutar och den är halvöppen. Öppen i ett lockande stön. Den glänser och den väntar på att bli kysst. Ögonen utstrålar ingenting. Bara passivitet. De är målade för krig. Ett krig mot den egna självständigheten.


För att uppnå det perfekta utseendet önskar den unga kvinnan att gå igenom diverse ingrepp. Förminska näsan. Tatuera in ögonbryn eller kajallinjer. Fettsuga kinderna. Plantera in konstgjorda kindben. Hakförminskning. Bröstförstoring. Fettsugning. Fotförminskning. You name it. Finns tanken; jag duger som jag är? I så fall; vart finns den? Knappast i modemagasinen eller i reklamen. Dessa medier gör allt för att du ska intala dig själv att du INTE duger som du är. Allt för pengar och profit. Inget för den enskilda individens självkänsla och unika egenskaper.


Hur mycket snyggare blir man då av plastikoperationer? Du får en mindre näsa men du förlorar förmågan att rynka på den. Rynkorna försvinner av botox, men så även din förmåga att visa olika ansiktsuttryck. Dina läppar är nu fylliga men du kan inte le utan att se ut som en akvariefisk. Hela ditt ansikte har förvandlats till en mask. En mask som döljer ditt riktiga ansikte. Ett ansikte utan känslor och personlighet. Men åtminstone är du snygg på håll. Du har blivit din barndoms favoritleksak - The Barbie. Din skönhet blir bekräftad. Av vem? Och är det verkligen du som blir bekräftad och inte dina tillköpta kvalitéer?


Plastioperationerna kan bli ett gift. Du kan inte sluta. Du blir vanställd. Otäck. Men du slutar inte. Du ser en spegelbild som du älskar. En dockas ansikte?


För många finns det ingenting som heter "att åldras med värdighet". Solariebrännan har gjort dig till en skinnportfölj. Huden känns som skinnet på en reptil. Läpparna är så svullna att de har tagit över hela ditt ansikte. Du förknippas inte längre med vad du är eller vad du har åstadkommit, utan med ditt vanställda ansikte. Donatella Versace är 55 år. För evigt ung?

Jag har beskrivit ett skräckscenario givetvis. Så här kan det gå, men det gör inte det för alla. Däremot tycker jag att vi ska se allvaret i alla signaler som leksaker, reklam och tidningar ger till alla unga flickor. Plastikoperationerna ökar och det är verkligen inte ett gott tecken. Det är så sorgligt att människor känner att de behöver gå igenom sådana saker för att känna sig nöjda med sig själva. Skönhetsnormen är så hård, att den gör att en individ inte kan känna sig nöjd med sig själv förrän hon passar in i den skönhetsnorm hon fostrats in i.

Jag har själv många gånger önskat att jag hade mindre näsa. Jag har funderat på att operera den. Göra den mindre och slankare. Jag har också längtat efter fettsugningar och smalare lår. Pressen från samhället var så enorm att jag började hetsträna som en idiot under mina tonår. Jag sprang 1,5 mil per dag och jag förlorade så mycket underhudsfett att östrogenhalten föll drastiskt, vilket påverkade många naturliga kroppsfunktioner. Jag kan än idag under korta stunder känna en enorm osäkerhet över min kropp.

JÄVLA MEDIAFÄNGELSE.

Därför väljer jag att bekräfta mina brister enligt normen, men sedan vänder jag dem till något positivt. Jag har lite celluliter. Men detta visar bara att min kropp är naturlig och att jag har haft mer spännande saker att göra än torrborstning och lårmassage. Jag har också börjat få kråksparkar i mina yttre ögonvrår. Detta visar att jag har skrattat väldigt mycket i mitt liv och det är jag stolt över.

Slakta era inre barbiedockor.