söndag 12 september 2010

Natten är Dagens Mor


I ett hus i skogens slut, liten tomte tittar ut.
Haren skuttar fram så fort, knackar på dess port.
Hjälp ack, hjälp ack, hjälp nu mig, annars skjuter jägarn mig.
Kom ja, kom i stugan in.

Räck mig handen din.


Den yngste sonen David sitter på golvet framför bandspelaren. Han lyssnar på ett band där han och hans mor sjunger barnvisan om den rädda haren som blir jagad av en frustande jägare. Haren klarar sig dock. Han får komma in i stugan. Han blir räckt en hand. Han får hjälp. Det får inte David.

Mitt i allt kaos i hemmet som stinker av alkoholångor, letar David efter en chans att få vara barn. Han lägger sig då i minnenas mjuka famn och lyssnar till den barndom som så snabbt gick förlorad. Han är så konstig, David. Det säger både mamma, pappa och storebror. Han är inte som alla andra. Han har svårt att koncentrera sig och han gör sig rolig hela tiden, även i situationer där humorn och lättsamheten är långt borta. David är den som fick ta hand om pappa när han hade delirium tremens efter en avgiftning. David är den som upptäcker pappa när han tar återfall på återfall.

"Vad gör du här?" Pappa skriker och tittar vredgat på sin son när han ifrågasätter varför han fört flaskan till sin mun ännu en gång. David vet inte svaret på den frågan. Han säger: "Ja, varför är jag här? Vad är jag? Och vad är här? David vet inte vem han är. Han vet inte heller om han ens existerar. Ingen ser honom. Inte ens storebror Georg vars uppmärksamhet David söker hela tiden. Broderlig kärlek. Syskonkärlek. Det är en kärlek som kan rädda både Georg och David undan verklighetens kyla i den dysfunktionella familjen.

Georg är en hårt arbetande man. Det berättar han gärna också. Han är minsann lyckad. Mycket mer lyckad än David som inte klarar av att leva ett normalt liv. Georg är hård. Han är kall. Han är sårad. Så sårad att han byggt upp en mur starkare än den kinesiska, runt sitt sargade psyke. Till slut brister det för Georg också. Han vill döda sin far som ännu en gång misshandlat sin fru Elin i alkoholrusets vrede. "Säg bara till mamma, så dödar jag honom!"

Elin vill lämna sin man. Hon har försökt många gånger. Hon tror dock att hon stannar för barnens skull. För att de ska uppleva ett hem, en familj. När Martin för 54:e gången ber på sina bara knän att hon inte ska lämna honom, viker hon sig igen. Hon kan väl stanna. I alla fall en dag till. Om han tar antabus. Om han lovar att inte dricka. Det lovar Martin. Men 10 minuter senare tar han till flaskan igen. De starka dropparna renar hans själ som är smutsig av sjukdom. Han säger att han älskar sin familj. Det gör han också. Han ljuger inte en sekund om det. Eftersom han älskar dem så mycket, måste han fortsätta supa, eftersom han i nyktert tillstånd inser hur mycket han sårat dem. Därför fortsätter han dricka. Skulden är för tung. Den blir lättare med renat i blodet.

David och Georg hatar att de älskar sin far. De hatar också att de älskar sin mor. Hatkärleken gör dem förvirrade. De har ingen trygg punkt i sin tillvaro. De faller ljudlöst mot ett hårt och kallt golv varje gång fadern stinker av sprit. De anklagar sin mor för att hon inte lämnar alkoholisten Martin. De anklagar också sig själva för att hon inte lämnar honom. Hon säger ju att hon stannar för dem. "Vad har jag gjort", gråter David. "Varför gråter mamma?" "Mamma gråter inte!" "Men varför gråter inte mamma?"

Martin är familjens centrum. Det är på hans villkor som de lever. På den alkoholiserade Martins villkor. De sitter i samma båt. De sover i samma säng. De har på sig samma kofta som mamma stickat. De har alla samma sjukdom. Alkoholen förtär kärleken. Slukar den som mörkret slukar dagens ljus.

Norén har själv varit där. Jag med. Därför vet jag att också Norén varit där. Eller åtminstone levt nära ett vuxet barn till en alkoholist. Har man inte varit där, kan man inte skapa ett sådant manus. Replikernas förhållande till varandra och vem som säger dem och när, är så pricksäkra att de inte kan skapas bara ur fantasin. Familjens roller. Moderns överlevnadsinstinkt, Georgs ilska, Davids introverta sorg. Allt är där. Precis som i verkligheten. Denna pjäs är socialrealism när den är som bäst.

Jag tyckte att det var oerhört jobbigt att se min barndom spelas upp framför mina ögon. När Georg tar stryptag på sin besusade far, var det som att få en kanonkula i magen. Jag slungades tillbaka till slutet på 1990-talet. Jag bytte plats med Georg. Gråtande i ett hörn sitter inte David. Där sitter min syster. Jag känner Georgs ilska för att den är min egen. Jag känner sorgen för att den är min egen. Jag känner också den uppgivna kärleken och saknaden efter en far därför att den är min egen. Trots att det var som en tärande gestaltningsterapi, tycker jag ändå att den var den bästa teaterupplevelsen jag någonsin haft. Jag önskar att alla går och ser "Natten är Dagens Mor" på Dalateatern i höst.

Hej. Jag heter Jennie och jag är vuxet barn till en alkoholist.

Hej Jennie.

4 kommentarer:

Kia sa...

Vad fint skrivet!

Jag önskar jag bodde i Dalarna så jag kunde se den.

Tiderman sa...

Det är bara att åka hit. Det är verkligen värt det!

Anonym sa...

dom har iaf kvar sin pappa.

Tiderman sa...

I fysisk form har de det. Det kan vara n tröst Men deras far existerar inte ANDLIGT OCH PSYKISKT. Deras riktiga pappa, en far, en vårdande människa, finns inte längre kvar. Han är uppäten av alkohol. Kanske, bara kanske, kan han räddas. Man slits mellan hopp och förtvivlan. Nu är mest allt mörkt och borta när det gäller honom.