Hur tänker ni som personröstar?

Dagens samhälle handlar mycket om individer. Om kändisar. Om att synas i det offentliga rummet. Därmed handlar det också om hur man ser ut, talar och för sig i radio, TV och annan media. Hur man ser ut är viktigare än det man utför. Beyoncés röv har omskrivits mer än hennes musik. Denna ytliga syn har till och med drabbat politiken. Man skriver på ledarplats i tidningarna om partiledarnas dialekter, kläder och frisyrer. Att dra detta till sin absoluta extrem, är förstås att retuschera valaffischerna.

Alla ska de framställas som en fulländad invånare i mellanmjölkens land. Inte för vackra. Inte för glada. Inte arga. Inte bestämda. Ej heller verkliga. Mona Sahlin ser ut som en pensionerad fotomodell. Fredrik Reinfeldt framställs som en mysfarbror som vill tredje klassens medborgare väl, även om hans politik tydligt talar om att de ska spolas bort från Sveriges gator. Göran Hägglund ler så snällt och ser ut att hemskt gärna vilja bjuda homosexuella män på middag i sin sommarstuga i Skärgården. Värst av allt är att Jan Björklunds falska leende. Ett leende som egentligen bara visar upp ett gap där problembarn och annat bös som inte går på raka led, ska drunkna och dö.

Dessa valaffischer ska sedan bedömmas av diverse TV-experter och journalister. Vem hade egentligen bäst affisch? Vem hade bäst TV-reklam? Vem talar bäst? Inte är det då Mona. Hon får ständigt skäll för att hon tala för långsamt. Maud däremot, får höra att hon låter som en terrier på crack. Jan Björklund talar som en tysk furir och Maria Wetterstrand har för mörk röst. Lars Ohly kan inte riktigt bestämma sig för om han ska småfnissa eller attackera. Peter Eriksson påminner folk om Kenneth i sommarlovsprogrammet "Tippen" i SVT. Bäst är Reinfeldt. Han är bäst på retorik och ledarskap. Oj, så duktig han är Fredrik! Han kan tala lagom snabbt, lagom högt, i ett lagomt tonfall. Sådant som faller svennebanan på läppen.

Till frågan. Vad i helvete spelar det för roll hur partiledarna ser ut, talar och rör sig? Det är inte deras utseende eller dialekt som ska leda Sverige. Det är deras partipolitiska linje. Deras ideologi och jakten på deras utopiska samhälle. De ska vara representanter för en politik som det svenska folket röstat fram. Mer sunt vore att titta på om de som personer är ärliga mot oss och mot demokratin, samt mot den politik de förespråkar.

Det är synnerligen anti-intellektuellt och ytligt att rösta på ett parti för att man gillar deras partiledare. Det är en självklarhet att man ska ha förtroende för en framtida ledare för Sverige, men glöm inte att det är inte på "snälla Fredrik" eller "Långsamma Mona", man röstar. Det är inte deras personliga egenskaper som påverkar människor, samhälle, kultur och ekonomi. Det är deras politik som baseras på deras etiska utgångspunkt angående människans värde i ett samhälle.

"Så där skriver hon bara för att Mona inte är poppis!" tänker vissa. Nej. Absolut inte. Det hade verkligen inte spelat någon roll om Mona hade varit populär. (Vilket hon borde vara. Hon är mycket kunnig och erfaren, samt en kämpe för hennes övertygelse. Men sådant spelar ingen roll i vår ytliga värld.) Man ska aldrig rösta på ett parti för partiledarens personliga egenskaper. Oavsett om den är snygg och "verkar sympatisk". Ja. Det sistnämnda hörde jag på tåget inför förra valet. Påståendet gällde Fredrik Reinfeldt. Ja jävlar vad sympatisk han var.

Det är patetiskt att De Rödgröna säkerligen hade haft bättre chans med Gudrun Schyman för Vänsterpartiet och Tomas Bodström eller Margon Wallström för Socialdemokraterna, även om de hade representerat exakt samma politik. Det börjar bli som i USA. Obama vs. McCain. Inte Demokraterna vs. Republikanerna. I USA vinner man valet beroende på vilken person man är och hur mycket pengar man har till en kostsam kampanj som framhåller personliga egenskaper. Hur i hela friden kan vi numer tycka att det är okej även i Sverige?

Vad är det med människor som personröstar?

TÄNK SJÄLVA!