tisdag 8 juni 2010

Från födseln till myndighetsdagen - så blir du kvinna


Titta på barnet på bilden. Vad ser du? Är det en pojke eller flicka? Ganska självklart svar. Det är en flicka. Hur vet vi det? Hon är klädd i rosa och hon har en vit nallebjörn i famnen. Inte för att hon kanske själv vill det, utan för att någon klätt henne i dessa kläder. Hade det varit en pojke hade han varit klädd i blått. Kanske hade också nallebjörnen varit brun. Eller så hade nallebjörnen varit en bil.

Det börjar på BB. Ett skrikande barn föds. Är det en pojke säger man: "Oj, vilken stark kille som skriker så högt." Är det istället en flicka säger man: "Men vilken ilsken liten tjej som skriker så högt!" Pojken är stark när han för oväsen. Flickan är ilsken. Sedan börjar besöken från nära och kära. Rosa kläder och rosa leksaker. Det lilla flickebarnet kallas för "prinsessa" och får dockor av morfar och mormor. Vad säger detta? Jo, flickor ska ha framför allt rosa. Då vet vi att det är en tjej. Flickor ska också leka med dockor så de redan efter en vecka på jorden lär sig att deras framtida liv ska innehålla barn. Pojkar får inga dockor. De får bilar. Dinosaurier. Vapen. Kanske till och med ett plastsvärd. Fallossymboler från födseln. Pojkar leker med bilar, flickor med dockor. Senare tar männen hand om familjens bil medan kvinnorna tar hand om barnen.

På dopdagen pyntar man med rosa servetter och söta små buketter. Köper man jeans till en flicka får man skäll. Det är för pojkigt. Det är bättre med ett silverhalsband föreställande en ängel. En ljuv och mjuk figur. Framför allt är den tyst.

Under dagisperioden blir könsrollerna ännu tydligare. På dagiset har barnen fack där man förvarar extrakläder och blöjor. På flickornas fack står deras namn med rosa och kanske har man dekorerat facket med klistermärken föreställande dockor. Eller blommor. Eller fjärilar. Pojkarnas namn står med blått och deras klistermärken föreställer förmodligen någon form av maskin som inte är en symaskin. Flickorna är klädd i kjolar och klänningar som deras föräldrar har valt. Tjejerna bär rosa och pojkarna bär blått. De små flickorna får uppmärksamhet och beröm för deras fina klänningar. Endast då säger familjen: "Men vad fin du är!" När flickan har jeans och tröja säger ingen någonting. Inte är det då konstigt att flickan vill ha sin rosa klänning.

Så här fortsätter det sen. När barn blir tonåringar växer de mer och mer in i könsroller som samhället har definierat åt dem. Som föräldrarna har definierat åt dem. Tillsammans med de signifikanta andra och de generaliserade andra blir det lilla subjektet bara en produkt av omkringliggande omständigheter. När flickan blir kvinna finns ingen återvändo. Hon är underkastad mannen. Kanske inte alltid tydligt. Oftast är det nog omedvetet från båda håll. Men det är hon. Kvinnans plats är fortfarande förutbestämd. Sverige har på pappret bland de mest utvecklade jämställdhetsplaner som finns i världen idag. Detta är bara formalia. Bara ord.

Du kan förstås välja att gå emot stereotyperna. Men det är smärtsamt. Du blir utmålad som konstig. Rabiat. Bitchig. Manhaftig. Omänsklig. Okvinnlig. Barnhatare. Egoist. Satmara. Dominanta hora. Senast förra sommaren fick jag höra att jag betedde mig olämpligt som kvinna. Mannen som sa detta valde dagen efter att hellre ligga ensam på stranden än vistas i samma sällskap som mig. "En kvinna ska inte prata så om sex", tyckte han. Där fick jag. Jag ska veta min plats. Män som han har nog inte tillräckligt stora cojones för att se en kvinna som jämlik. Räknar man fallosen som en symbol för styrka har jag har bra mycket större kuk än han.

Vi behöver förändra den trånga könsmallen. Jag. Du. Föräldrar. Sverige. Europa. Världen. All uppskattning till de föräldrar som åtminstone ser detta och försöker göra någonting åt det. Det kan inte vara lätt i denna värld där till och med barnkläder skall bestämma hur vi ska se ut för att iscensätta våra kön.

Jag känner någonting om min hals. Jag kan inte andas. Det är den normativa femininitetens hand som klämmer för hårt.

2 kommentarer:

MissJo sa...

Underbart!
Jag kan inte annat än att instämma!
Det är otroligt tufft att gå emot strömmen och de som gör det får utstå många elaka kommentarer och blickar.
Jag har dock valt att skaffa barn, två stycken till och med. Det är bland det bästa som hänt mig, men jag låter inte min mammaroll vara hela min identitet!
I vår familj är det mannen som tar största ansvaret i hemmet. Jag själv, veckopendlar till sthlm, för det är där jag kan bygga min karriär. Gör det mig till en sämre kvinna, en sämre mamma, en sämre människa? I mångas ögon, ja, men hade jag varit man så hade ingen lyft på ögonbrynen! Nu är jag kvinna och jag är en stolt mamma som just nu skapar sig en framtid inom en mansdominerad bransch. Folk får tycka vad det tycka vill, jag är helt övertygad om att jag, som individ, har rätten att tillsammans med min familj, avgöra vad som är bäst för oss. Samtidigt är jag stolt över att kunna visa mina barn, en son och en dotter, att män kan laga mat, diska, tvätta, trösta, ta hand om hemmet och att en kvinna kan tvätta bilen, byta däck, åka iväg och göra karriär.
De gamla rosa/blå könsrollerna är förlegade och det är på tiden att alla börjar fatta det!
Kampen fortsätter troligen ett tag till framöver!

Jen von T sa...

Tack och lov för sådana som du! Jag tror att det är fler och fler i vår generation som får upp ögonen för den tysta marginaliseringen av kvinnor. Det är värre hos de äldre generationerna. Jag har valt att inte skaffa barn och detta bryter enormt mot den förväntade kvinnorollen. Jag ses inte som en fullvärdig kvinna av många. Precis som du skriver är det dags att öppna upp för den självklara möjligheten att du själv vet vad som är bäst för dig och ditt liv och INTE normen som faktiskt förtrycker BÅDE män och kvinnor. Lycka till med din karriär!