måndag 15 mars 2010

"Klagomuren, hej det är Olov?"

Ja men hej Olov. Jag bara måste få ikläda mig en gammal gnällkärrings humör och lämna in ett klagomål på vissa människors biblioteksvett.

Biblioteket är en av mina absoluta favoritplatser här i världen. Jag älskar nämligen böcker. Ibland vill jag bara gå längs hyllorna och smeka boksryggarna full av beundran för kunskapens och språkets makt. Bara lukten av papper och dammiga omslag gör mig lugn och inspirerad att själv skriva. Att öppna en riktigt bra bok släcker min onaturliga törst efter kunskap. Det behöver inte alltid vara en bok som endast berör mina passioner i livet. Det kan ibland räcka med en bok som är skriven med ett fantastiskt språk för att mitt sinne skall bli tillfredsställt. Jag spenderar naturligt ganska mycket tid på biblioteket. Oftast för att låna litteratur till mina studier men ibland också för att söka lugnet och inspirationen jag tidigare nämnde. Jag räknar också med att biblioteket skall vara en plats som oftast skall kunna ge mig den frid jag eftersträvar när jag söker mig till dessa lokaler. Jag vill kunna slå mig ner med en bok och bara läsa. Förvandla min verklighet till bilder i en värld som ligger långt bort från nuet, ta del av människans kunskaper och inre skönhet eller bara uppleva musik, historia, politik och filosofi genom ord. En stund av eftertanke och...AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHAHHHHHHHHHHHHHAHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!

Detta var inte vad jag sökte. Tre vrålande barn på biblioteket. Det var inte det att de lekte och pratade med varandra med kanske ett och annat utrop utan de jagade varandra, skrek och grinade under hela min vistelse på en plats där tystnad skall prägla atmosfären. Jag hade kunnat tåla lite lättsam lek utan att bli förbannad. Men det handlade mer om Godzilla, Katla och T-Rexen i Jurassic Park som bråkade om vem som skulle få den största biten färskt kött. Stilla och apatiska åskådare var deras mammor. De stod brevid och samtalade om ammning och hur jobbigt det är med såriga bröstvårtor. De hade en varsinn nyfödd som stod som mittpunkt för samtalet. Deras äldre barn fick rusa runt och skrika som schimpanser på Furuvik bäst de ville. Jag undrar om mammorna ens hörde sina äldre barn. Kanske lär man sig till slut att förtränga skrik i denna höga frekvens om man lever i det varje dag. Vad vet jag. Inte skulle jag bry mig om ungarna vrålade på ett café eller på en affär. Då kunde jag välja att gå därifrån till någon annan liknande miljö som kunde erbjuda samma sak. Så är inte fallet på ett bibliotek för det finns endast ett i stan och där ska det vara någolunda lugnt och framför allt tyst.

Jag gick förstås fram och sa med vänlig ton "Ursäkta. Men detta är ett bibliotek. Det finns folk som sitter här och pluggar till tentor eller försöker läsa en bra bok. Kan ni kontrollera barnen?"
Varpå mammorna stirrade på mig och sa "Men ska man inte kunna vara på ett bibliotek bara för att man har barn?"
"Jo, absolut" sa jag. "Men då kanske man ska lära barnen vad som gäller här. Att det ska vara lugnt och tyst på ett bibliotek och att man måste respektera andra människor." "Men herreguuuuud..." sa den ena morsan och himlade med ögonen till sina så förstående morsa-polare.

Här blev jag "the bad guy." Jättekonstigt tycker jag. Ska det vara så fruktansvärt svårt att förstå att alla inte älskar avgrundsvrål när man skall försöka plugga? Barnen får gärna vara på biblioteket tillsammans med mig. Om de håller käften rent ut sagt. Annars kan de leka i ett bollhav "in a galaxy far, far away" istället.

1 kommentar:

Anonym sa...

Hahahaha, kan verkligen se din frustration. Håller med dig däremot, kan inte barnen hålla käften, eller rättare sagt, kan inte föräldrarna få sina barn att vara tysta så har dem ingenting där att göra.