Iscensätt din kraftfulla könsroll, man!

Den hegemoniska maskuliniteten. Den mest eftersträvansvärda av alla könsrelaterade identiteter för en man. Den står i överordnad alla andra maskuliniteter i penishierarkin. För att uppnå den måste du som man uppnå vissa krav. Du måste först och främst vara heterosexuell. Annars är du ute direkt. Känsliga och feminina bögar släpps minsann inte in i granitens hårdhet. Sedan ska du helst i smyg anse att kvinnan står under dig oavsett situation. Det är också ett stort plus om du har en grovhuggen auktoritet och en teknisk kompetens. Lort under naglarna eller fixa och trixa med diverse teknikprylar är enormt viktigt. Män som iscensätter denna hegemoniska maskulinitet har ett stort och explosivt ego. I denna värld har kvinnor ingenting att göra. Män med en hegemonisk maskulinitet vill absolut inte ha en kvinna som kan utmana dem intellektuellt eller ha en inkomst eller utbildning som överstiger deras egna. För dessa män är parningsakten antingen ett givande eller tagande och inte ett delande. "Att ge brudarna en omgång vettu, hä ä krejjer dä."

Är du innehavare av denna högt uppsatta maskulinitet får du inte visa känslor öppet. Du får inte heller må psykiskt dåligt. Om du gör det så håller du käften om det. "Borsta av dig karl och kör på för fan. Här blir det inga barn gjorda." Skulle du gå igenom en livskris så sköter du den med hjälp av alkohol och slagsmål som alla andra riktiga käääraar. Du får, Gud förbjude,
inte söka hjälp hos en hjärnskrynklare för då kanske du degraderas till en maskulinitetsgrad som ligger bra mycket lägre på skalan över vem som har störst ballar.

Detta gillar kvinnor mest av allt tror karlakarlarna. Alla kvinnor vill väl ha en man som besitter en hegemonisk maskulinitet. Vi vill såklart ha en man som kan beskydda oss och ta hand om oss när vi är rädda för omvärldens dömande ord. Vi vill ha en riktig man som inte faller i blåsväder som en torr gammal tall. Vi vill inte ha en lipsill som viker ner sig för minsta motgång. Drabbas du av psykisk ohälsa så håller du käften om det och lever ditt liv i ångestmonstrets slemmiga klor tills du fallit för gott och förlorat dig själv på vägen. Tramsa med känslor, det får kvinnor och gayvärlden pyssla med...

Många (inte alla tack och lov) män uppfattar samhällets krav på den hegemoniska maskuliniteten som den enda verklighet de kan agera utifrån. De måste visa sin kapacitet som alfahanne, tuppa upp sig och slå sig på bröstet runt två på stans innekrog. Detta är förtryck. Förtryck av en norm som män har skapat utifrån sin egen uppfattning om vad kvinnor och samhället kräver av dem. Många gånger har jag sett män gråta. Jag har sett dem i ångestvåndor och i tillstånd då de tappat tron på både dem själva och på deras omvärld. I alla dessa situationer tyckte jag att jag aldrig sett dem så vackra. Bara för att muren föll. Bara för att de tog sig ur den hegemoniska maskulinitetens förtryck. Vem vill ha en man vars slaveri är hans jakt på en vriden uppfattning hur en man ska vara? Tack och lov för känsliga och fria män.