söndag 21 mars 2010

I´m in the band

1, 2, 3, 4!!!!
"I hear the train a ´comin´..."
J: Näe. Alltså ursäkta. Förlåt. Jag blev senil. Jag spelade fel en gång.
S: EN GÅNG!? Jag spelade fel 100 gånger!
H: Och jag 38 gånger.
M: *suck* Aja. Vi kör igen då...

Efter detta kommer vi fram till att vi faktiskt låter jävligt bra. Det blir en stunds möte i klubben för inbördes beundran. Det är helt okej att skita i Jante här.

Ensam är jag verkligen en helt usel instrumentalist men i mötet med Ol´Beggars Bush blir allt bra. Vi blir som bitar i ett pussel som satt ihop från början men har blivit separerade för att musiken sedan skall sätta ihop oss i samma helhet igen. Egentligen känner vi inte varandra särskilt bra ännu. Men det märks inte här. Att musicera tillsammans är som speed dating. Det känns som om dessa människor känner mig bättre än jag själv ibland.

Det är här i replokalen vår musik skapas och får sin mening. I mötet med andra människor. I mötet med S, H och M eller med människor som musicerar inför mitt lyssnande öra. Musik är inte autonom. Den är inte skön i sin mest rena och objektiva form. Musiken får sin mening i sociala praktiker och processer. När det klingande materialet möter musiker, teknik, lyssnare och kontext. Vår musik får sin mening i den lilla replokalen där vi trängs, musicerar och svettas. Eller om de andra svettas vet jag inte. Men jag gör det iallafall. Som en gris. Av koncentration och av lyckorus.

Det var en helt förjävlig dag innan vi repade. Jag trodde aldrig att pusslet skulle falla på plats igen. Jag trodde jag skulle slå sönder min gitarr idag. Jag kände en växande ilska någonstans, på något som egentligen inte fanns. Jag bet förvisso sönder ett rosa plektrum mitt i all frustration över snabba ackordsbyten men min Fender klarade sig. Tursamt nog. Musiken räddade den. Och H, S och M.

Detta är inget genomtänkt blogginlägg. Bara ett kort romantiserande över att jag älskar att musicera med andra människor. Att se allt falla på plats som om det inte funnits något annat någonsin. Musik i symbolisk interaktion mellan människor man trivs med och respekterar är starkt. Det är stort. Framför allt är det något som räddat mitt liv. Detta är nog ett tacktal. Till musiken och människorna i den.

1 kommentar:

M sa...

Det tycker jag med älskling!