söndag 28 februari 2010

Självvald barnlöshet skapar ett utanförskap

Min syster är en hjältinna. Hon är en av de starkaste kvinnor jag vet. Det som imponerar mest på mig är hennes enorma tålamod, hennes pedagogiska skicklighet och framför allt, hennes villkorslösa kärlek till hennes två barn. Min syster fyller snart 25 år och är nybliven tvåbarnsmor. Det har inte varit en enkel resa. Det säger hon själv. Men hon berättar ändå om den underbara känslan att ha en familj. Det är ett av hennes största och viktigaste mål med livet. Jag tycker det är så stort och fint att hon har förverkligat det med sådan bravur. Jag respekterar henne enormt för hennes livsval och för hur hon hanterar allt som kommer med ett föräldraskap. Hon är fantastisk, min allra käraste syster.
För mig ser det annorlunda ut. Jag har valt att inte skaffa barn. Hur det kommer att se ut om några åt vet jag förstås inte men min baranalängtan är lika med noll i nuläget. Jag vill doktorera och satsa på en akademisk karriär som kräver flexibilitet och förflyttningar. Frivillig barnlöshet är bland det mest provocerande val du kan göra i dagens Sverige. Att välja barnlöshet ses som omoget, egoistiskt, okvinnligt och enormt avvikande enligt den starka familjenorm som präglar vår kultur. Att frivilligt leva utan barn är en ståndpunkt som sällan möts med respekt. Du är inte en tillräcklig kvinna om du inte är mamma. Jag har blivit rejält åtsatt i många sammanhang tack vare min ovanliga inställning till barn. Jag älskar nämligen inte barn. Jag älskar barn som jag har en direkt relation till men jag älskar inte barn som folkgrupp bara därför att de är just barn. Sanningen är den att jag till och med kan vara lite rädd för barn. Är jag omogen och okvinnlig bara för det?
Vanligaste reaktionerna på min ovilja att ha barn är oftast: "Du vill väl visst ha barn!", "Vänta tills du träffar rätt man" (vilket är rent ut sagt elakt mot mannen jag lever med och vill leva med för all framtid), "Det är onaturligt!", "Du är bara omogen", "Vänta några år så kommer snart du stå här med en rund mage". Kanske är den värsta "NÄR ska ni ha barn?" - ungefär som om fertilitet och barnalängtan naturligtvis finns hos precis alla. Den här frågan kan vara direkt sårande till dem som verkligen försöker skaffa barn men inte kan. Tänk på det innan ni ställer "När-frågan"!
För inte så längesedan berättade jag för min frisör att jag nog inte vill ha barn och om jag skulle skaffa barn ville jag nog helst rädda liv och adoptera. Hon sa "Men vad intressant." Detta visar förstås att jag är en avvikare men det visar också på respekt och en icke-fördömmande inställning. Tack till alla som respekterar mig för mina val, även om ni inte kan relatera till dem. Främst min syster. Jag älskar dig.

5 kommentarer:

ditt utstötta barn. sa...

Fyfan va fint skrivet! Jag grinar sönder. Wuuuääääääää, du vet att jag hatar att vara så jävla känslig..! ..men så jäkla bra skrivet. Jennie for President.

Leyla sa...

fint skrivet babe!! mycket fint! <3

Elina sa...

Jättebra inlägg Jennie! :)

Maya sa...

Så intressant att du skriver om detta, då jag under en lång tid och speciellt den senaste tiden burit på både ilska och förvåning kring människors reaktioner om mitt och min sambos val. Vi ska alltså inte skaffa barn, inte genom den vanliga vägen i alla fall. Vi har genom åren sagt detta lite löst, men ingen har tagit oss på allvar. "Det kommer", "du har tid på dig än", "det kommer att ändras", "men ni blir ju ensamma när ni blir gamla" etc etc. Den härligaste är - "men va säger din kille då," med en ton som avslöjar tankar om att jag är onormal och försätter min sambo i en hemsk sits som lever med en okvinna. Den värsta var ganska nyligen när vi berättade att vi helt bestämt oss. Den äldre mannen som var med kunde inte hantera att jag som kvinna valde bort barn, de blickarna och de frågorna och aggressiva insinuationerna jag fick var så talande. Jag förstod då att jag är det du beskriver så bra. Han ifrågasatte verkligen min kvinnlighet och vägrade acceptera att jag inte vill ha barn därför att jag inte är intresserad av barn. Jag sätter mig själv först och vill inte ändra på det. Kan skriva en roman till dig nu, om hur tankar kring sin egen kvinnlighet faktiskt kommer och hur man ifrågasätter sin egen existens, men jag spar det till min blogg, det blir för långt här! Men tack för ett bra blogginlägg! =)

Anonym sa...

Jadu gode vän. Det är inte lätt att outa att man inte vill ha barn.

Barn är liksom så jäkla heligt. Man får inte "ogilla" barn. Eller rättare sagt, "ogilla" barn- och familjelivet. Det är så heligt. Och visst fan är det heligt, jag skulle ju dö för min dotra, göra allt för henne. Hon är helig! Men att välja att inte ha barn är inte fel. Det är inte alltid så lätt att ha familj. Det kan vara både slitsamt och lite.. hm.. understimulerande, syftar på föräldraledigheten, (shit, livsfarligt att säga detta när man är nybliven mor), men det är ett hästjobb utan dess like. Din syster ÄR en hjälte! Jag och alla andra föräldrar likaså (tja, nästan alla..).

Så jag kan förstå människor som inte väljer att skaffa barn, även om det är det mest fantastiska jag gjort.

För det är underbart svårt att vara förälder.